Är det såhär det blir?

Jag får panik.
Drabbas av väldig ångest när min make reser iväg och är bortrest!

Nu tror du att jag är en självisk person som inte ens kan unna min make att "ha ett eget liv", men så är det absolut inte.

Vad som ger mig panikkänslor och ångest är att jag alltid då tänker:

ÄR DET SÅ HÄR DET BLIR OM JAG BLIR ÄNKA???

Jag kollapsar, blir tokdeprimerad och tycker allt allt allt är totalt meningslöst och kan inte ta mig för någonting.

Det måste vara denna rädsla, denna /HEMSKA / tanke som gör att jag reagerar med denna apati, för vi har alltid haft ett hektiskt liv där vi haft mycket "egen tid" och "eget umgänge" vid sidan av vår relation.

Detta påverkar även våra fina barn. Soen är märkt av att Pappa var oerhört sjuk och frånvarande perioden då han opererades och mycket gick snett. Han är rädd för att "pappa inte ska komma tillbaka", blir ledsen när han åker iväg...

Vi pratar ofta om att vi kanske borde skaffa expert hjälp till honom så att han inte behöver ha större problem än han behöver ha till följd av vår absurda, surrealistiska hemska, orättvisa och ovissa mm mm, livs-situation

"SkelettScint" - stavas det så?

Har funderat de senaste dagarna.

Har funderat på vad det är "utöver det vanliga" som oroa mig.
Som jag skrev tidgiare så är det ju delvis då mycket rädsla kring biverkningarna av nya medicinerna och hur bytet av medicin kommer att påverka cancern.

Inatt när jag låg i sängen kom jag på mig själv att fundera kring kommande skelett scint som Maken ska göra.
Han bad om en remiss till sjukgymnast eftersom han har sådan värk i sin axel.
Direkt började läkaren med en rad frågor och avrundade med att säga:
En sjukgymnast vill inte hjälpa dig innan vi har uteslutit tumörer i skelettet, de kommer kräva en undersökning så det är lika bra vi förekommer det och gör den undersökningen.

Blir GALEN!!! ALLT måste alltid analyserar utifrån cancern. Cancern ska alltid vara med - ÖVERALLT.
Varför kan inte min make ha ont i en axel precis som alla andra?
VARFÖR ska den där J-A cancern nässla sig in överallt och vara det som styr ALLT!

Jag är TOKLIVRÄDD inför denna "scint" och vad den kommer att visa.
Har han tumörer där oxå nu?????

Nattliga funderingar om biverkningar

Sitter uppe, borde sova.
Vet att jag kommer vara trött imorgon.
Barnen vaknar tidigt.
Men jag sitter här i tystnaden.
Njuter av att det snart är advent.
Att vi tillsammans, hela familjen, pyntat inför julen.

Jag undrar stilla hur julen kommer att bli.
Hur kommer nya medicinen påverka julen som vi ser fram emot?

Ber till Gud att min Make ska klara av medicinen på bästa tänkbara sätt.
Att medicnen ska vara starkare än cancern.
Att nya medicinen får cancern att sluta växa, får den att minska. Kan den försvinna om medicinen är den rätta?
Jag ber till Gud - hoppas han hör mig..

Jag hoppas på mirakel, varje dag. Tänk om de kunde ringa från SU och säga: Vi har förväxlat röntgenplåtarna, det är inte din makes bilder som vi tittat på.
Din make är helt frisk, det är någon annans bilder som hamnat i hans journal.. Samtidigt slår det mig, är jag en hemsk människa som tänker så? Den personen har ju också ett liv, nära kära som älskar den. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkte sådana tankar... Förlåt mig för det.

Mirakel sker, jag hoppas att det ska ske för oss.
Vad gör jag annars???

Godnatt.

Next Step

Idag har det varit läkarbesök.

Vi anade att det skulle vara något. Spekulerade lite om vad som "komma skulle" men drog inga slutsatser. Anledningen till våra misstankar var att det blev ändring på tidigare inplanerat läkarbesök och då Maken skulle haft sina behandlingsdagar denna vecka som alltså försköts i och med ändring av läkarbesöket.

Väl där höll Läkaren oss inte på halster.
Hon har ändrat tiden för hon har fått kännedom om en ny behandling som gjorde henne glad och som hon vill köra igång med på min Make.

BAKGRUND: Vi har levt med kännedom om cancern sedan januari 2007. Hade den våren en omänsklig resa som är en bok i sig... Jag får se om jag skriver ner de erfarenheterna här, eftersom jag inte är typen som blickar bakåt utan vill se framåt.. Trodde vi skulle få vila från cancern med start november 2007.
Men säg den lyckan som varar för oss...
Cancern var tillbaka - denna gången metastas er i lungorna - redan februari 2008.
Tre månaders ro fick vi.
Sedan dess har han fått 16 behandlingar Klarat dem bra. Tyvärr har cancern älskat hans kropp och inte slutat växa. Medicinen har hållt det hyfsat stabilt. Men det har inte minskat utan varje rönten har visat på en aning tillväxt, även att det blivit fler... F-N (samtidigt som jag måste vara tacksam att sjukdomen ändå hållt sig hyfsat stabil TACK..! Alltså oerhört oerhört kluvet)!!


Nu börjar alltså ytterligare en ny fas.
Nästa fas.

Glad att det finns något nytt som läkarna hoppas mycket på.
Orolig för hur Makens kropp kommer att reagera.
Rädd för framtiden.
Hur kommer vårt liv att påverkas av den nya medicinen?
Orolig för hur Maken kommer att må, vad kommer han tvingas stå ut med?
Hoppfull.
Frågande; vad händer härnäst?

Mycket blandade känslor.
Är helt matt i kroppen, huvudet är alldeles tomt.
Det är en oerhörd psykisk påfrestning att åka till SU och läkarbesöken.
Då kan jag bara ana hur tufft det är för min älskade älskade fantastiskt tappra unika make. Min egen otroliga hjälte och kämpe!

Cancern - En Oinbjuden Gäst

Tanken med denna blogg är att jag ska skriva kring det som skuggar mitt i övrigt mycket lyckliga liv.

Vi har nämligen en oinbjuden gäst i vår familj..
Han - eller är det månne en Hon? - förmodligen en "DET", heter Cancer.

Det är inte jag som är sjuk.
"Den" har valt att härbärgera i min makes kropp.

I denna blogg vill jag ventilera mina känslor, mina tankar och erfarenheter kring hur det är att stå vid sidan av. Hur det är att leva med sjudkomen cancer fast jag själv inte - ännu? - är sjuk.

Läser många bloggar som skrivs av beundrandsvärda Kämpar, få är så fyllda av liv, få är så fyllda av positiv kraft och styrka som de som är drabbade av sjukdomen. Men jag har inte hittat någon blogg som skrivs av "personen vid sidan av" - för de flesta har ju en livskamrat som står hjälplös bredvid.
Bloggarna finns säkert, har inte sökt särskilt aktivt.

I vilket fall som helst, eftersom jag skpapar denna blogg har jag förmodligen ett behov att skriva av mig och ventilera. Vilken väg bloggen tar återstår att se.

Ta vara på denna dag.

Välkommen till min blogg!

Det här ska bli spännande!

Jag är helt grön vad gäller bloggeri bloggera.
Kanske aningen gammalmodig och otrendig eftersom det senaste väl är att "microblogga" eller "Twittra"?
Men jag läser inget "Twittrande" ej heller "Microbloggar" varför jag väljer att just blogga för jag känner mig hemma i denna värld - som läsare och "bloggföljare" iallafall.

Jag tar med öppna armar emot tips idéer, råd och dåd, eftersom jag egentligen inte kan något om "vett & etikett" i denna BloggVärld.
Men det gäller att leva idag och därför är jag villig att lära mig!

Jag hoppas att min blogg ska hittas av läsare som vill följa oss, mig och stöta och blöta livets prövningar och glädjeämnen.

Även om jag lever med cancenr ständigt närvarande har vi valt livet.
Att Finna glädjeämnen i allt är en strävan och ett måtto vi lever efter.

Lev Väl, hoppas vi ses igen!
Wish Me Luck!