Tiden går visst

Tiden går visst, även när allt stormar och rasar.

Tankar går till Norge och alla drabbade och deras anhöriga.
Livet är helt outgrundligt...

Här råder hemsk sommar.
En sommar som inte direkt hamnar i facket av ljusa upplevelser tror jag mig veta.

En tanke:
När jag blir rädd reagerar jag okontrollerat med skratt.
När jag får oerhört ont/slår mig reagerar jag också med att börja skratta.
När jag är ledsen och orolig reagerar jag med ilska... Ilska, ILSKA!

Jag vill inte känna vrede eller vara arg.

Kan ingenting vara "normalt"?