söndag 11 september 2011

Är det såhär

det skulle bli - OM - jag blev ensam kvar med våra fina skatter?

Den frågan ställer jag mig vid alla tillfällen då jag är ensam hemma med barnen. Jag känner likgiltigheten inför tillvaron, viljan att se till att barnen åtminstone har det bra, viljan att de ska få ha roligt och känne/uppleva livet, känner otillräckligheten eller svårigheterna då jag ställs inför situationer som jag normalt bollar med min make för att få en lösning.
Men är han inte "tillgänglig" kan han inte stötta mig i mina frågor, vem lutar jag mig mot då?

Tankarna om det är så här det skulle/kommer att bli om han dör, är hemsk, men känns samtidigt som någon form av förberedelse - inför det hemskaste som kanske kan ske...

Han är iväg titt som tätt, i dagar, i veckor, vår tillvaro rullar på och jag känner mig liten då han inte är vid min sida, som den starka, trygga, älskade.

Vill också passa på att tacka er alla som lämnar fina kommentarer och som mailar mig. Det ger mig mycket i all den omtanke ni ger, jag är dålig på att ge tillbaka, att kommentera eller svara på era inlägg, jag vet det. Men det betyder inte att jag inte uppskattar dem, jag önskar att jag hade mer ork, att ge tillbaka... TACK - alla, det finns så många oerhört fina människor där ute, alla med olika bördor att bära, leva i eller prövningar som slutat gott eller tungt, tungt, tungt.

Det ofattbara med Steva Livs öde har berört mig nåogt så oerhört, jag känner och lider med hans nära, hans hustru och små fina barn... Det smärtar, river och gör ont.

Varma kramar till er alla som besöker mig här.
Nu ska jag gå och krama om mina älskade, ringa min make, för att få höra hans trygga stämma.