lördag 29 oktober 2011

Vi är ifattsprungna...

Sjukdom gör mycket med en människa. Mycket konstiga tankar och handlingar. Jag och maken kan inte alls mötas i hur vi ska möta det som är ett faktum. Det faktum att han ska dö ifrån oss.
Vi är miiiiiiilsvida ifrån varandra, det ligger ett helt solsystem emellan oss.

Han har sina våndor. Jag mina.
Han vill inte jag ska se honom svag.
Han vill inte att barnen ska se honom svag.

Han vill att vi går vidare i livet.
Jag vill vara hos honom, enligt de löften vi givit varandra när vi gifte oss.
I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt...
Det vill jag av kärlek, men det vill inte han förstå och inte heller acceptera.

Känns som allt ska ske på hans villkor för att det är han som är sjuk.
Han tycker så eftersom jag får leva vidare. Jag är inte den som kommer att dö.
Men jag dör ju också, mitt liv med honom, vårt liv med honom dör ju med hans död...
Vi/jag påverkas ju också, mitt liv påverkas ju också av att han är dödligt sjuk.

Här råder för tillfället ett helvete av känslor och sorg.
Vi har kommit till insikt.
Vi kan inte längre vara strutsar.

Vi är inte förskonade från något, vi hanterar inte detta varken bättre eller starkare än någon annan som är drabbad.
Vi har nått en punkt där verkligheten hunnit ifatt oss och bitit oss båda, smärtsamt.

torsdag 13 oktober 2011

Någon som förstår, kan förklara?

Det finns många omkring oss som säger:
Jag/Vi finns här, ring, hör av dig när som helst, dygnet runt om du behöver hjälp eller behöver prata eller annat.

Det är vänligt, samtidigt smärtsamt. Jag vill inte behöva hjälp.

Nu till ett mycket känsligt ämne som säkert får er att reagera och undra.
Jag undrar också.

En familjemedlem har plötsligt efter år av avståndstagande med ett sms hört av sig till min make med frågan: Får jag komma och hälsa på?
Denna personen har väl hört av förälder hur situationen är.
Saken är den, sist denna person hörde av sig var när Maken låg i koma för XX år sedan. Då hälsade den personen på på lasarettet - Maken var ej vid medvetande.
Har sedan efter hans uppvaknande åter helt tagit avstånd.

Kan någon hjälpa mig att tolka detta beteende?

Vi hyser inga aggitterade känslor egentligen mot denna person, vet ej anledning till avståndstagandet. Ser det som den personens val - ävne om jag tycker det är konstigt, lite sorgligt och framförallt undrar varför, har ställt frågan men aldrig fått någon förklaring. Men nu undrar jag, varför personen inte "hälsat på, hört av sig osv när Maken varit pigg, starkare och levt vardag som alla vi andra som får vara friska?
Det har ju varit några år där han gjort det sedan han vaknade ur medvetslösheten.

Själv tycker jag det känns bra att kontakten är tagen nu, jag har faktiskt funderat på hur jag skulle ställa mig om denna personen dök upp på en begravning efter alla år..

lördag 8 oktober 2011

Förståndet och känslan är inte överens

Just nu är vår tillvaro sådan att jag inte längre kan vara struts och försöka låta allt rulla på "som vanligt så gott det går". Det är näst intill omöjligt för mig att acceptera! Jag är kluven till tusen.

Det är ett fruktansvärt uppvaknande. Jag kan inte längre leva i förnekelse.
Klart jag varit medveten om allvaret, har fått anpassa osv.
Men mitt i allt har jag ändå försökt att anpassa så att allt blir så opåverkat som möjligt.

Det har varit mycket läkarbesök, undersökningar, skrämmande besked, oro, ställningstaganden.

Jag har upplevt en första vad en del nämner som "PanikångestAttack", den kom från ingenstans, samma dag som vi stod infrö läkarbesök och uppföljning av senaste MR osv. Som vanligt som hela cancerresan varit för oss; inga positiva besked, hela tiden något nytt, ökning, oklarhet kring behandlingsalternativ som finns till hands - om något finns i behandlingsväg...

Alla säger åt mig att ta emot hjälp. Sunda förnuftet säger till mig att det borde vara självklart. Men det är inte alls "självklart" för mig av någon anledning..??
Jag vill kunna vara hemma utan att ha en massa människor här. Jag vill bara kunna vara (eller gömma mig?) från allt. Har av någon anledning väääldigt svårt att ta emot det?!?
När någon vän ringer, tittar jag på telefonen, (har den alltid på tyst) låter den 9 ggr av tio, ringa ut: tänker orkar inte just nu, ringer upp sedan... Men det där "sedan" får jag verkligen anstränga mig för att genomföra... Tvingar jag mig att svara så är det med stor ansträngning. Det är smärtsamt, så oerhört smärtsamt, blir så uppenbart när jag känner omgivningens oro, deras sorg och rädsla. Jag vet att de vill vara ett stöd, men...

Funderar på om det beror på att jag då skulle erkänna att vi faktiskt behöver stöd, att maken är så dålig... Att det på något sätt är "nästa fas" i allt detta?
Förneklelse? Vägrar helt enkelt acceptera! Cancern - den j-a Cancern ska inte bestämma!

Sedan är jag nog sådan som person, klarar inte att ta emot hjälp, van vid att klara mig själv.

Maken uttrycker att han känner sig så plågsamt ensam i sin situation. Att alla har fullt upp med att leva, så mycket att se fram emot. Han har döden att gå mot. Vem kan sätta sig in i det och förstå det?

Inte jag - även om jag innerligt önskar jag kunde stödja honom.

söndag 2 oktober 2011

Döden döden

Häromdagen hade vi en dag då vi var väldigt låga båda två, helt under isen, jag och min make.

Han är så oerhört less på att vara sjuk, less på alla mediciner, som fyller alla våra skåp! Det är verkligen mediciner ÖVERALLT i skåpen som är högt upp så att inte barnen ska kunna nå dem vid något obevakat ögonblick. Han är så oerhört ledsen över att hans kropp inte orkar längre, han känner sig sviken, uppgiven och säger: Det spelar inte någon roll hur mycket jag kämpar, se på mig... Jag kommer att dö!!!

Vi gråter, jag vet inte vad jag ska säga. Det gör så ont i mig och se hans kamp. Han går mer och mer in i sig själv numera. Han har ett uttryck i ansiktet av ständig pina, frånvarande blick av medicerna, han har ett plågat rörelsemönster, jag ser hur han kämpar, med ALLT.

Jag vet inte vad jag ska göra. Frågar jag hur det är så är alltid svaret att "det är bra".

Jag vet inte hur eller vart jag ska möta honom längre... Jag känner ming helt vilsen och utanför.

Vad kan jag göra? Vad ska jag göra? Vad får jag inte göra?