Just nu är vår tillvaro sådan att jag inte längre kan vara struts och försöka låta allt rulla på "som vanligt så gott det går". Det är näst intill omöjligt för mig att acceptera! Jag är kluven till tusen.
Det är ett fruktansvärt uppvaknande. Jag kan inte längre leva i förnekelse.
Klart jag varit medveten om allvaret, har fått anpassa osv.
Men mitt i allt har jag ändå försökt att anpassa så att allt blir så opåverkat som möjligt.
Det har varit mycket läkarbesök, undersökningar, skrämmande besked, oro, ställningstaganden.
Jag har upplevt en första vad en del nämner som "PanikångestAttack", den kom från ingenstans, samma dag som vi stod infrö läkarbesök och uppföljning av senaste MR osv. Som vanligt som hela cancerresan varit för oss; inga positiva besked, hela tiden något nytt, ökning, oklarhet kring behandlingsalternativ som finns till hands - om något finns i behandlingsväg...
Alla säger åt mig att ta emot hjälp. Sunda förnuftet säger till mig att det borde vara självklart. Men det är inte alls "självklart" för mig av någon anledning..??
Jag vill kunna vara hemma utan att ha en massa människor här. Jag vill bara kunna vara (eller gömma mig?) från allt. Har av någon anledning väääldigt svårt att ta emot det?!?
När någon vän ringer, tittar jag på telefonen, (har den alltid på tyst) låter den 9 ggr av tio, ringa ut: tänker orkar inte just nu, ringer upp sedan... Men det där "sedan" får jag verkligen anstränga mig för att genomföra... Tvingar jag mig att svara så är det med stor ansträngning. Det är smärtsamt, så oerhört smärtsamt, blir så uppenbart när jag känner omgivningens oro, deras sorg och rädsla. Jag vet att de vill vara ett stöd, men...
Funderar på om det beror på att jag då skulle erkänna att vi faktiskt behöver stöd, att maken är så dålig... Att det på något sätt är "nästa fas" i allt detta?
Förneklelse? Vägrar helt enkelt acceptera! Cancern - den j-a Cancern ska inte bestämma!
Sedan är jag nog sådan som person, klarar inte att ta emot hjälp, van vid att klara mig själv.
Maken uttrycker att han känner sig så plågsamt ensam i sin situation. Att alla har fullt upp med att leva, så mycket att se fram emot. Han har döden att gå mot. Vem kan sätta sig in i det och förstå det?
Inte jag - även om jag innerligt önskar jag kunde stödja honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
<3 <3 <3
SvaraRaderaDet finns lika många sätt att hantera en kris som det finns drabbade, du behöver hitta din väg.
Nej, jag tror aldrig man kan förstå hur det känns att vara drabbad, varken sjuk eller anhörig... du behöver inte foga dej eller acceptera, däremot tror jag det skulle hjälpa dej om du försökte förmedla hur du vill ha det.
Ensam är inte stark, min vän.
Känner så väl igen mej i lättnaden att tillåta sej inte svara i telefon... så skönt att ta befälet, slå bakut, skjuta upp.
Tänker på dej varje dag!
Stor kram Åsa
Slog mej just att du ju faktiskt kommunicerar och bearbetar det som händer... här på din blogg! ;-)
SvaraRaderaKram igen från Åsa
Jag önskar att du ska kunna våga be om den stöd du behöver. Jag läser det med tårar i ögonen och känner din sorg.
SvaraRaderaBamsestyrkekramar till er <3
Jag har gjort din resa. En psykoterapeut (privat) var med in i det sista. Är du i Göteborg kan du få namn. Även hembesök gjordes av henne när sjukdomen blivit för långt gången.
SvaraRaderaEvigt tacksam för denna hjälp.
Återkom om du vill ha mitt namn och tel nr.
Hjälp finns, men kan vara bra att gå ngt steg utanför det "vårdträsk" som är vardag. Denna terapeut är skicklig - handleder läkare i patientbemötande.
Att ta emot hjälp är otroligt svårt. Att vara anhörig till en sjuk person är nog på ett sätt värre än att vara sjuk själv...
SvaraRaderaJag önskar att du kunde prata med någon i din kommun.
SvaraRaderaSjälv är jag ensamstående med bröstcancer och har en 12 årig pojke hemma och jag går på cellgifter. Jag vände mig till individ och familj i min kommun och fick hjälp med avlastning vid behov och mycket prat-stöd av min socialsekreterare.
Ibland kan det vara skönt att prata med någon. Även du behöver avlastning för båda kropp och själ.
Stor styrkekram <3