torsdag 13 oktober 2011

Någon som förstår, kan förklara?

Det finns många omkring oss som säger:
Jag/Vi finns här, ring, hör av dig när som helst, dygnet runt om du behöver hjälp eller behöver prata eller annat.

Det är vänligt, samtidigt smärtsamt. Jag vill inte behöva hjälp.

Nu till ett mycket känsligt ämne som säkert får er att reagera och undra.
Jag undrar också.

En familjemedlem har plötsligt efter år av avståndstagande med ett sms hört av sig till min make med frågan: Får jag komma och hälsa på?
Denna personen har väl hört av förälder hur situationen är.
Saken är den, sist denna person hörde av sig var när Maken låg i koma för XX år sedan. Då hälsade den personen på på lasarettet - Maken var ej vid medvetande.
Har sedan efter hans uppvaknande åter helt tagit avstånd.

Kan någon hjälpa mig att tolka detta beteende?

Vi hyser inga aggitterade känslor egentligen mot denna person, vet ej anledning till avståndstagandet. Ser det som den personens val - ävne om jag tycker det är konstigt, lite sorgligt och framförallt undrar varför, har ställt frågan men aldrig fått någon förklaring. Men nu undrar jag, varför personen inte "hälsat på, hört av sig osv när Maken varit pigg, starkare och levt vardag som alla vi andra som får vara friska?
Det har ju varit några år där han gjort det sedan han vaknade ur medvetslösheten.

Själv tycker jag det känns bra att kontakten är tagen nu, jag har faktiskt funderat på hur jag skulle ställa mig om denna personen dök upp på en begravning efter alla år..

1 kommentar:

  1. Det kan kanske vara så att den personen inte klarar av att hantera sina egna känslor. För ganska många år sen var det en person i bekantskapskretsen som miste sitt nyfödda barn. Jag, som precis också fått barn, klarade bara inte av att möta henne. Jag var rädd. Rädd för mig själv och mina egna reaktioner. Efter ett par år hade jag lärt mig att det är faktiskt inte farligt att visa sina känslor, att vara ledsna tillsammans... Jag kunde söka upp henne, äntligen få veta vad som verkligen hände, och sen grät vi en stund tillsammans. Men jag behövde lära mig det.

    SvaraRadera