Smärtstillande

Idag är det uppehåll i strålningen. Helt enligt plan. Han har nu genomgått 5 av 11. Idag har han varit uppe. Hög av smärtstillande så han pratar helt sluddrigt. Kan dock skoja om det :-). Det är hemskt att se och höra hans smärta, även om han säger att den är mindre nu. Svårt att veta om det är så, eller om det är högre dosen av morfin som är orsaken?

Tack vare era goda råd har jag nu bestämt att. Vara ledig, åtminstone under denna period som strålningen pågår. Tack, när jag fattat beslutet känns det som en lättnad.

Många nämner att det gått så snabbt i slutet... Jag ställer mig ofta frågan;
Hur dålig är min make - egentligen?
Jag ser ju hans svaghet, försämring, trötthet, avmagringen och hur blek och grå han är... Beror den på strålning eller cancern? Hans läkare talar aldrig om prognos längre... Beprövade behandlingar har ju inte funnits på länge.. Ingenting har gjort att cancern minskat..

Tänk om döden är mer nära förestående än jag anar?
I förkylningstider vågar jag inte tänka på vad en influensa skulle innebära..
Maken upplever jag omtöcknad av smärtstillande och värk, han är apatisk inför det mesta. Ser hur han anstränger sig inför barnen, dit räcker hans krafter.

Omtumlande

Omtumlande dag med overklighetskänsla.
Att vid två tillfällen samma dag sitta och förklara sin historik, resa i cancerträsket och nuvarande situation.. För nya kontakter. Det känns utlämnande och som om jag/vi pratar om någon annans liv. Jag redogör som om jag vore på ett informationsmöte! Sjukt!

Tacb för alla goda råd, värmande ord och omtanke. Så gott att ändå höra att andra känner igen sig i tankar känslor och situation.

Angående närståendepenning har tanken funnits, men det är ett svårt steg att ta. Hur vet jag att jag inte behöver dem bättre längre fram?
100 dagar, det skulle innebära att jag tror att maken dör inom 5 månader... Ingen kan säga när hans tid med oss här och nu är förbi, ju..

Strålingen ingen hit

... än så länge.

Maken mår pest.
Verligen helt under isen.
Han har en plågsam outhärdlig smärta.
Kvider i sitt smärttillstånd som han är i, drogad av smärtlindring.
Det är fruktansvärt.
En stund efter han tagit en högre dos smärtlindring sa han:
- Känns det så här så kanske jag kan leva lite till.

Sedan slumrade han in i sitt drogade tillstånd.
Han har gjort två nu.
9 kvar.
Undrar om detta går att fullfölja?
Klingar smärtan av?
De sa ju innan han började att han i mitten på behandlingarna "kanske kommer känna sig trött"...
Är det värt detta?
Blir det verkligen symtomlindring?
Nu är ju biverkningarna tortyr.

Imorgon kommer palliativa teamet hit på ett första besök.
Vi ska genom dem även ha någon form av Parterapi, för att kunna mötas i allt detta, förstå varandras tankar och förhållningssätt... För att det mitt i allt ska bli så bra som möjligt. Även kan det vara skönt att förhoppningsvis få förstå "efteråt" om det värsta skulle hända...
För det kommer ju att hända, frågan är hur och när!
Jag förstår ingenting!?!
Jag har även "läkarbesök" för egen del.
Mitt i allt ska jobb, barn och vardag rulla på i en suddig värld. Där alla lever, solen går upp och allt går sin gilla lyckliga gång...

Strålning

Nu är vi en ny del av cancerbehandling.
För symtomlindring är nu 11 dagars strålning dagligen påbörjad.
Förhoppningen är att det ska lindra besvär som en del av tumörerna ger.

Får innerligt hoppas att symtomlindringen är större och mycket mer än biverkningarna..
Redan efter dagens första strålning upplever maken enorm trötthet och svårigheter att svälja. Strupen knyter sig när han försöker svälja fil.

Han behöver all energi han kan få i sig. Vikten fortsätter att rasa.

Vad ska jag bidra med? Familjeharmoning är kantad, det är turbulent och mycket aggitationer som en reaktion på det vi är i förmodligen.

Jag har varit hos min psykolog idag. Jag längtade dit för att få ur mig all min frustration, maktlöshet och ångest som jag laddat upp inombords, som pyst över här hemma i de mest oväntade situationer.

Overklighetskänslan är total.