Nu är vi en ny del av cancerbehandling.
För symtomlindring är nu 11 dagars strålning dagligen påbörjad.
Förhoppningen är att det ska lindra besvär som en del av tumörerna ger.
Får innerligt hoppas att symtomlindringen är större och mycket mer än biverkningarna..
Redan efter dagens första strålning upplever maken enorm trötthet och svårigheter att svälja. Strupen knyter sig när han försöker svälja fil.
Han behöver all energi han kan få i sig. Vikten fortsätter att rasa.
Vad ska jag bidra med? Familjeharmoning är kantad, det är turbulent och mycket aggitationer som en reaktion på det vi är i förmodligen.
Jag har varit hos min psykolog idag. Jag längtade dit för att få ur mig all min frustration, maktlöshet och ångest som jag laddat upp inombords, som pyst över här hemma i de mest oväntade situationer.
Overklighetskänslan är total.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tänker på dej vännen!
SvaraRaderaBlev så glad när jag läste att du längtade efter att få lätta på trycket hos psykologen... hur gräsligt och motigt det än är så är du faktiskt på väg... du går inte runt, backar inte, vägrar inte!
Även om det känns vingligt och tröstlöst så rör du dej framåt!
Det är STORT!
Stor kram Åsa <3
Ja fy f*n!! Vilken fruktansvärd situation:( Massor med styrka och kramar till dig. Hoppas verkligen att ni får ut det vill av strålningen.
SvaraRaderaKram igen! /Anna
Vad bra att du har någon att prata med. Det känns som om ni är i en ond cirkel. Jag kan inte säta mig i din situation men jag förstår att din ångest är enorm. Hoppas att maken får snabb lindring. hoppas att ni kan ändå få fina stunder tillsammans. Sänder er styrkekramar i mängder.
SvaraRaderaVill bara sända dig styrkekramar och säga att jag vet hur du känner det och det är sannerligen inte lätt att vara anhörig.
SvaraRaderaJag kan bara säga att jag känner igen mig i er situation. Framför allt det du skrev i förra inlägget, att det var ett helt solsystem mellan oss och att vi kom längre ifrån varandra ju längre sjukdomen framskred.
SvaraRaderaI smyg hoppades jag att allt detta bara skulle ta slut snart, man visste ju att det bara kunde sluta på ett sätt. Det var så jobbigt att leva i den där situationen 24 timmar om dygnet och se den man älskar tyna bort, kräkas, ha ont osv.
Vi närmar oss 1-årsdagen snart. 22 november 2010 somnade han in. Barnen har den senaste veckan blivit mammiga, ledsna osv. Tror de känner av årstiden.
Har du frågor eller vill prata, säg till så får du min mail.
Kram Nina
Kram!!!
SvaraRadera